gosane

jag vaknade imorse och hoppades på att allting skulle vara över, att allt skulle vara som vanligt men ack vad jag bedrog mig -jag tror att jag hoppas på mirakel.
känslorna är blandade och alldeles för många på en gång. men oftast tillbringas tiden i soffan stirrandes på ingenting, på allt. apati kanske det kallas det finns ingenting som jag vill göra, all fysiskaktivitet lockar inte, inom mig däremot pågår ett krig. mot allt, allt som jag hatar, som är orättvist och det är nog på så sätt som jag orkar med allt utanför. jag gråt idag, för första gången. jag tillät mig själv för att en kort stund kännan känslan innan den fick återgå till sin plats långt,långt bak i mitt medvetande.förträngd, bortglömd.
det finns mycket som man kan tänka på just nu, saker man kanske kunde ha gjort annorlunda. inget av det är något som hjälper just nu så för tillfället får varje litet framsteg får vi se som ett mirakel för tillfället. just nu hoppas vi bara på att allting bara kan bli bättre..