gosane

så var då sista praktikdagen gjord, det känns ändå ganska tråkigt, även om det nu har varit lite småstruligt tidvis så har jag ändå trivts väldigt bra. det har varit en knuff för självförtroendet i rätt riktning.
att jag dessutom lämnar med ett kanonbetyg (som jag faktiskt skulle kunna tänka mig att rama in, så bra är det) och nya bekantskaper gör ju helt klart inte saken sämre.

sitter annars just nu och åker snigeltåg genom ett regngrått sverige, naturligtvis så har man lyckats klämma in ett litet (ganska stort) signalfel när jag ska åka, men just nu så orkar jag faktiskt inte bry mig.
underhåller mig med att småpilla med mitt examensarbete, vill ha det gjort nu, vill redovisa nu. eller kanske inte är ändå lite småorolig för hur det ska gå men tänker fortsätta på samma tecken som denna veckan varit, pepp pepp, så det kommer ju naturligtvis att gå kanonbra, varför skulle det inte göra det liksom? jag är bäst! ;)

ska försöka smälla iväg lite jobbansökningar när jag ändå har tid, jag kommer ju ändå inte härifrån hur mycket jag än skulle vilja, lika bra att gilla läget och utnyttja tiden!

imorgon är det då min sista dag på praktiken, att det varit sista veckan har märkts och "firats" med både lunch och tårta. igår blev det även middag på kvällen, som sagt det firas, om det nu är för att dom är glada för att bli av med mig eller för att dom tycker att det har funkat bra kan vi väl lämna osagt ;)

men det är inte för inte som jag faktiskt känner en lite klump i magen inför imorgon. imorgon är inte bara min sista praktikdag utan det markerar lite slutet på mitt stockholmsäventyr. nu är det inga mer lektioner, ett projektarbete som ska skrivas och redovisas sen är det slut och det känns konstigt... för såna här saker har jag en grym separationsångest och på nåt sätt känns det som om jag lämnar halva mitt liv. och det är svårt att på nåt sätt behöva välja. inte för att jag inte vill tillbaka till karlstad för det vill jag verkligen. men jag är ändå inte samma person som som när jag åkte till stockholm. och det är lite skrämmande, vad händer när jag kommer hem?
vad händer när jag lämnar min lilla stockholmsbubbla?

något som jag är enormt imponerad över men även fundersam av är människan misstänksamhet mot varandra. så som att ha vänner av det motsatta könet, inget konstigt alls egentligen tycker jag men samtidigt kanske det grundar sig i hur säker man är i sig själv och de man väljer att omger sig med?

ett exempel är när jag var nere till göteborg för tur-mässan, på praktikplatsen undrade dom vart jag skulle bo (att hitta ett ledigt hotellrum kan man ju fetglömma) och jag svarar helt enkelt att jag skulle bo hos en gammal kompis som jag inte sett på år och dar, och med det svaret var allt frid och fröjd.

sagt och gjort åkte jag ner till göteborg och bodde på patriks soffa. väl tillbaka undrade dom hur jag hade haft det och hur det hade varit att träffa min gammla vän och svaret var ju ganska enkelt, "jag hade jättekul på mässan dessutom var det jätte kul att träffa han igen!"

och det är det "HAN" tre små bokstäver som gör att stämningen plötsligt fryser, HAN.
plötsligt känner jag mig väldigt oförstående, vad är det logiska i att jag bara har kompisar av ett kön?
eller är det för att jag inte tycker att det är konstigt att sova över hos en killkompis?

därigenom tycker jag inte heller att det är konstigt att jocke umgås med våra gemensamma tjejkompisar, varför skulle jag?

jag skulle aldrig drömma om att sätta upp regler och förbud för någon pga min egen osäkerhet eller tycke sålänge som personen i fråga inte utgör ett tydligt hot så som våld eller droger. lika så förutsätter jag att ingen sätter upp sådana gränser för mig.

kanske är det också därför som vi kan vara trygga i vår relation även då den tillfälligt är på ganska mycket distans, allt går med sunt förnuft och jag fortsätter också att umgås med mina vänner, gammla som nya, killar som tjejer konstigare än så är det ju faktiskt inte.

det där med förkylning är ibte riktigt min grej, jag är alldeles för rastlös för att sitta stilla och vila, jag har alldeles för mycket att göra, för mycket på gång och jag får panik av det. ändå så sitter jag nu här med en filt framför tvn och ser på tvätthögen som jag omöjligt han telepatera in i sina korgar i garderoben eller alla saker som ska upp på vinden. men jag tänker istället på att det är ju ingen som kommer att ta dom för mig dom står där dom står, eftersom även jocke är sjuk ( men då han är lite mer macho än mig så går han och jobbar, drar ut på det hela lite mer )

nej men god dag vad som känns som årets 572a förkylning, jag hatar dig redan. det är ju såklart dumt av mig att tro att jag skulle slippa undan när 3 av 4 ( och jag är den 4e) är eller nyligen har varit förkylda, suck!

långhelg på G och jag gillar't!