gosane

något som jag är enormt imponerad över men även fundersam av är människan misstänksamhet mot varandra. så som att ha vänner av det motsatta könet, inget konstigt alls egentligen tycker jag men samtidigt kanske det grundar sig i hur säker man är i sig själv och de man väljer att omger sig med?

ett exempel är när jag var nere till göteborg för tur-mässan, på praktikplatsen undrade dom vart jag skulle bo (att hitta ett ledigt hotellrum kan man ju fetglömma) och jag svarar helt enkelt att jag skulle bo hos en gammal kompis som jag inte sett på år och dar, och med det svaret var allt frid och fröjd.

sagt och gjort åkte jag ner till göteborg och bodde på patriks soffa. väl tillbaka undrade dom hur jag hade haft det och hur det hade varit att träffa min gammla vän och svaret var ju ganska enkelt, "jag hade jättekul på mässan dessutom var det jätte kul att träffa han igen!"

och det är det "HAN" tre små bokstäver som gör att stämningen plötsligt fryser, HAN.
plötsligt känner jag mig väldigt oförstående, vad är det logiska i att jag bara har kompisar av ett kön?
eller är det för att jag inte tycker att det är konstigt att sova över hos en killkompis?

därigenom tycker jag inte heller att det är konstigt att jocke umgås med våra gemensamma tjejkompisar, varför skulle jag?

jag skulle aldrig drömma om att sätta upp regler och förbud för någon pga min egen osäkerhet eller tycke sålänge som personen i fråga inte utgör ett tydligt hot så som våld eller droger. lika så förutsätter jag att ingen sätter upp sådana gränser för mig.

kanske är det också därför som vi kan vara trygga i vår relation även då den tillfälligt är på ganska mycket distans, allt går med sunt förnuft och jag fortsätter också att umgås med mina vänner, gammla som nya, killar som tjejer konstigare än så är det ju faktiskt inte.