på gott och ont
Jag vet ju att allting kommer att bli bra eller snarare allting måste bli bra och det ska det, finns inga andra vägar att gå. men ibland känns det väldigt långt borta och väldigt jobbigt. det är det som man kan förvänta sig och det är konstigt om det inte blir jobbigt. hur vänjer man sig?
jag bara känner hur överbeskyddandet bara växer i mig och jag känner att jag kan ta alla smällar bara dom i min närhet slipper det.
*
Jag tror att någon bestämde när jag var liten att hon, hon ska f*n inte få det lätt här i livet. ingen dans på rosor inte. visst, jag har med tiden lärt mig att uppskatta de motgångar jag har haft och istället se det som att jag har lärt mig något av dom, trotts det så kan det inte uppväga för dom som jag har förlorat på vägen.
vissa dagar känns det mer än andra. de dagar som är jobbiga för mig känns det extra mycket.
*
men det är de som har gjort mig till den jag är, på gott och ont..
