gosane

efter att på tre dagar ha avverkat en begravning och en konfirmation. sitter jag nu och funderar på vad som egentligen berör mig mest.
jag tycker på något sätt att en begravning är den vackraste cermonin som finns i en kyrka. visst, ja, dopet kan väl ändå kanske ses som en mer naturlig vacker cermoni, men jisses så tråkigt det är, och en konfirmation ska vi inte ens prata om, med det undantaget att den som jag var på idag var den mest välorganiserade som jag någonsin varit på alltid är långdragna och snudden på pinsamma.
men över en begravning vilar ändå något fridfullt vackert och det går bara att uppleve det vid det tillfället, anledningen till detta tillfälle tillsammans är dock en värre anledning som man inte vill önska någon att gå igenom mer än nödvändigt, dock är den ett nödvändigt ont.

och kanske är det på grund utav den situation som jag nu befinner mig i som jag sitter och gråter till gabriellas sång i kyrkan på dagens konfirmation, för att jag för tillfället låter mig känna efter eller för att den lilla fågeln som flyger utanför fönstret på kyrkan ständigt försöker ta sig in genom rutan under hela sången.

".....I am in a thousand winds that blow,
I am the softly falling snow,
I am the gentle showers of rain,
I am the fields of ripening grain.
I am in the morning hush,
I am in the graceful ruch of beatiful birds in circling fligth,
I am the starshine of the nigth,
I am in the flowers that bloom,
I am in a quiet room,
I am in the birds that sing,
I am in each lovely thing....."

med risk för att låta överreligös så, vid det tillfället vill jag iallafall tro att hon fortfarande var hos oss och tog del av det som hände idag, genom den lilla fågels som försökte ta sig in genom fönstret, men också i det regn som föll när vi ätit färdigt på eftermiddagen, och kanske är det just det som gör att jag fortfarande kan hålla modet uppe och tro att tomheten i bröstet snart försvinner eller iallafall minskar till en mindre klump.

för gudarna ska veta att vi saknar dig väldigt, väldigt mycket