gosane

jag är en ganska inkörd bloggläsare, eller egentligen en ganska enkelspårig inkörd bloggläsare. det är sällan jag lägger mig till med en ny blogg.

en som jag däremot har fastnat för är AnnaRitar, det som är kul med henne är att hon är en värmlanfstjej som gått sin egen väg, för en tag sen tog hon upp en känsla som jag såväl känner igen mig i, en tanke som för tre år sen var alldeles för närvarande hos mig

AnnaRitar:
"....Jag gråter och gråter och gråter nu när jag vet att det här är för alltid. Att mina barn inte får en lekmorfar som hänger upp gungor i träden och matar dom med godis i smyg......."

när pappa blev sjuk slog tanken mig att mina barn precis som jag skulle kunna få växa upp utan sin morfar. tusen tankar som snurrar, världens orättvisor kan aldrig vara längre bort. att dom som jag någonstanns skulle känna en tomhet hur älskade dom än skulle vara av alla andra. för det kvittade hur älskad jag än var av alla, det var tillfällen som jag sågärna skulle ha viljat ha en morfar "som alla andra".
kanske hade jag inte kännt mig ettdugg mer älskad av att haft en morfar, jag har i mitt liv har haft fantastiska "morfars standin'er" genom åren folk som har älskat mig och tagit hand om mig och skämt bort mig på sina bästa morfar/snällafarbror sättet. men en morfar hade ändå varit bra att ha..