gosane

Dagens mamma

T-shirt - New Yorker

Boyfriend jeans - H&M

Början på september förra året betydde början på en sjukskrivning som skulle fortsätta året ut.

Efter att ha kämpat med värk i både rygg och revben tyckte både BM och läkare att det var dags att varva ner lite och komma underfull med vad som var fel,stöniga jag tjatade ner sjukskrivningen från 50% till 25%

Akuttid hos sjukgymnasten följde, och jag kämpade med att ta mig till och från jobbet och försöka klara av att jobba, och jag klarade knappt av att varken sitta eller stå utan molande värk och gråta sig till sömns många nätter. Återbesök hos sjukgymnasten för att konstatera att det inte fanns så mycket som fanns att göra mer än att gilla läget och hoppas på att det skulle ge med sig i slutet på graviditeten. Förlängd och utökad sjukskrivning för att i november konstatera att det inte längre var hållbart att jobba och det blev heltidssjukskrivning tillsammans med smärtstillande.

BM hade aldrig sett någon som varit så glad för att få foglossning, äntligen hade jag fått något som de flesta visste vad det var. Att förklara att man var sjukskriven för ont i rygg och revben när man är gravid gjorde tyvärr att många tyckte att man var klen, vad hade jag egentligen förväntat mig? Klart att man får lite ont i ryggen, dessutom hade jag ett jobb där man fick sitta ner, vad kunde vara bättre? Allt, faktiskt! 

Där är början på min gravidhistoria, rakt upp och ner, inget illa menat mot någon, min graviditet var bara lite jobbigare än endel andras och jag tycker att det är dags folk vågar stå för att en graviditet inte alltid är som att sväva på små rosa moln. Och det är inte något fel i det. Det är också helt okej att inte tycka att det är jättemysigt att vara gravid, det är tom okej att avsky det. Men snälla acceptera att den gravida tycker så, och kom inte med nån skit om hur det var förr, för det hjälper inte!